City boy out in nature

Efter att alla har rekommenderat om att man borde passa på att besöka de fina naturreservat och parker de har här, så tänkte jag att det vore på sin plats för en hike!

Så jag packade en ryggsäck med vatten, lite frukt och några chokladbitar (M&M med jordnötter, Snickers och M&M med jordnötssmör, förvånansvärt stor skillnad på de med jordnötter och jordnötssmör. Jag föredrar de med jordnötter faktiskt, mer tuggmotstånd, det är nånting med den där känslan av att bita i en nöt. Undrar om det finns M&M med cashewnötter, det hade kanske varit något...) och stack upp till Big Basin Redwood State Park, lite drygt en timmes körväg härifrån.

Det var en ganska behaglig åktur, mycket slingriga vägar upp och ner genom bergen. Solen sken (som vanligt här), schysst musik på radion och ett äventyr väntandes på mig, det är allt jag behöver. Väl framme så köpte jag på mig en karta, parkerade bilen och började promenaden.

Det var vackert ute, jag var ambitiös i början, tog några omvägar, stannade upp för att beundra naturen, ta några fotografier. Det höll väl sisådär en timme. Sen försökte jag ta mig tillbaka till bilen. Det tog två timmar till. Uppenbarligen är mina kartläsarkunskaper helt värdelösa. Det var inte direkt en stor chock för mig, jag brukar gå vilse i stort sett var jag än är.

Efter att ha irrat runt ett tag, så lyckades jag komma tillbaka till parkering, precis innan solnedgång och stängning. Vilket var väldigt tur, för jag hade bara mina jordnötssmörs-M&M kvar. Jag hade inte klarat mig länge på de, hade nog säkert behöva hitta en coyote och grilla upp den.

Anyways, det blev en bra dagstripp, men en sak jag inte kunde undgå att tänka när jag gick runt där i naturreservatet var att jag hade lika gärna kunnat vara tillbaka i Rydsskogen....

Ali 2.0

Så jag har börjat umgås med ett schysst gäng. Det startade som en meetup-grej med skönt volleybollhäng på söndagar. Och nu är vi en coregrupp med folk som umgås, det är fortfarande väldigt mycket volleybollspel, men vi varierar det även med grillfest, festutgång, utflykter till stranden. Ni vet, sånt man gör med vänner.

Däremot så fanns det redan en svart kille vid namn Ali i gruppen (det har aldrig hänt mig förut!), så för att undvika missuppfattning så börjades det experimenteras med diverse smeknamn, "New Ali", "Old Ali", "Swede" och så några andra kortlivade varianter. Men det som verkligen fastnade var när någon började kalla mig för "2.0" och den andra Ali för "1.0" (uttalas "Two point O" och "One point O"). Det började lite som ett skämt, "the new and improved", "we got an upgrade", men det har verkligen fastnat. Till den graden att ingen kallar någon av oss Ali längre (eller något av de andra smeknamnen) utan det är rakt av 1.0 och 2.0.

Kyle

Haruka

Sam

Alex

Laura

Arron

Ali 1.0

Laura är lycklig över att vara på stranden

1.0 och Sam sätter upp nät

Haruka och Arron tappar poäng

Vår volleybollplan på stranden

Gruppbild med lite blandat folk

Grillmästare Alex visar hur det ska göras

Sam styr upp spel på grillfesten

"Luke, I am your Project manager..."

Ok, den där scenen i första Star Wars. Ni vet, den där Obi Wan Kenobi (eller Ben Kenobi som hans hemliga undercover namn var för att undkomma Darth Vader, briljant val. men nu kommer jag ifrån ämnet...). Vart var jag? Just det, scenen där Obi Wan Kenobi dör! Det är en intrikat duell mot Vader, de är väldigt duktiga med sina svärd och ganska jämbördiga. Den ena attackerar åt höger, den andra parerar åt vänster und so weiter. Och helt plötsligt springer cutieboy Luke in och förstör dansrytmen. Obi Wan ser sin chans, drar till med ett leende och offrar sig för att Luke ska inse hur ond Dart Vader är [SPOILER: ganska ond men mest missförstådd].

Så känns mitt liv när jag sitter på möten med produktledare och teamledare. Problemet är att jag vet inte vem som är vem. Eller ens vem jag är! Med min tur så är jag säkert den där stormtroopern som blir skjuten och ramlar ner i hålet....

You know that friend of yours?

Ni vet vem jag pratar om, vi känner alla till den typen, vi har alla en sån vän. Den där som tar med sitt favoritbrädspel och tvingar alla att spela och lära sig de 48 miljoner regler som finns fastän man egentligen ville bara sitta ner och snacka om ingenting. Som sätter en massa Kent-låtar i kön till spellistan på festen fastän ingen uttryckligen sagt att de vill dansa till svensk 90-tals emorock. Och inte nog med det, envisas med att försöka förklara storheten med Kent och deras förbaskade emotexter Den där vännen som ska avbryta alla konversationer för att visa bilder på sin katt och hur tjock den har blivit. Ni vet. Den där vännen som har sett en halvrolig video på youtube alldeles för många gånger och är på ett korståg för att frälsa alla att acceptera den videon som ens Kristus och räddare. Som hade fått Arn att verka som en jäkla quitter i sina korståg.

Min vän heter Sam. Hennes korståg är ett gäng ungar som rappar om sina favoritsnacks.